F u c k m y l i f e .

2011-11-06 . 01:18

Kan man veta att man är kär i någon utan att veta överhuvudtaget om ens känslor är besvarade. Det här är nog det närmaste, och antagligen den största chansen till besvarad kärlek som jag kommit. Men hur i helvete ska jag tolka dig? Jag vill inte undra. Jag vill att det ska vara som på film. När alla bara vet. När det är självklart att det är så det ska vara. Eller i alla fall att någon har modet att visa är det är detta som är rätt. Men jag tvivlar på att jag har modet. Jag får lita på dig. Om du ens har något ut av att ha det modet, kanske inte i mitt fall i alla fall.

Fan vad ont det gör. Jag har aldrig haft någon och ser inte ut att komma ha någon på ett tag till i alla fall. Jag är för konstig. Jag kan inte ta saker seriöst. Jag vet inte hur man gör. Jag är liten, och dum. Jag bara låtsas. Det är sånt jag kan. Härma och låstas. Fake it till you make it. Eller vad säger man?

Jag vill vara barn, när det är okej att inte veta. Jag vill vara som dig. Älskvärd och osäker. Men ändå säker. Jag vill vara allt jag inte är. Jag vill ha dig här nu. Jag vill inte vänta drygt en månad. Jag vill gråta med dig över en flaska aurora och somna i varandras armar. Jag saknar dig som in i helvete, det ska du veta. Om man kan vara kär i en vän så är jag upp över öronen vänförälskad i dig, du underbara, underbara flicka. Älskar dig.

.

Igår. Fyfan för igår. Jag är dum. Ung och dum. Egentligen hände inte mycket som är något av betydelse förutom min väg hem. Men annars så hade jag bara mycket tråkigare än vad jag kunde ha haft. HFU och HAFF skulle samlas för en busnatt. Jag anlände lite senare med grillosstanken fast i händer och hår, men ändå - jag anlände och hela gänget mötte mig vid busshållsplatsen. Tomas och Stefan sjunger en egen version av ja må hon leva för en gammal svensklärare medans Kristina blir uppringd av ett gammalt haff och frågar mig och Kim (bara tjejer bjudna ni förstår) om vi vill komma på fest i Nockeby. Jag tänker inte efter, svarar ja och får en cider av Stefan, väntar på bussen - åker i en timme till Nockeby för att komma till festen där 70% av människorna är tjejer (killarna hade lätt kunnat följa med, eller jag skulle lätt ha stannat i Hässelby). Jag stannar i en halvtimme och 3 minuter för länge (de sista tre för att röka en cigg med Kristina på trappan) och blir tvungen att springa med gråten i halsen av rädslan för att missa spårvagnen hem, missa bussen och inte komma hem alls på hela natten, bli tvungen att förklara för mamma att jag helt planlöst drog till en fest där jag inte kände någon och få utegångsförbud tills jag fyller myndig - till spårvagnen - som jag missar. (är nu betydligt närmare gråten) gör det enda jag kan - går längs rälsen till nockeby (från smedslätten) och blir mer förtvivlad varje gång jag kommer till en ny station som inte är varken nockeby torg eller högland. Ringer ett värdelöst samtal till tomas bara för att jag kan och för att det kändes bra att någon visste var jag var. Hinner (efter att ha sprungit sista kilometern) till bussen och typ dör på bussen hem. Mamma tror jag att jag tittade på film hos Tomas hela kvällen. Vilken underbar dotter jag är. Hon kan vara stolt - eller? Jag rökte cigarr för första gången också - smakade inte mycket, men jag gjorde väl fel antar jag.

.

.

Jag bryr mig inte längre.

2011-11-01. 22:50

30.10.2011 - 15:51 (vintertid.)

Men nu så när jag har tänkt efter ett tag, så är det lätt att tappa sig själv där i strävan efter att gå emot alla andra. För egentligen - är vi inte alla ganska mycket som varandra? Vi tycker om i stort sett samma saker, och värderar ungefär allt likadant. Varför ska jag då, bara för att, försöka gilla något annat. För faktiskt var det ju inte så att jag verkligen, verkligen längtade efter att ha just mörkgröna naglar - det som lockade mig var tanken av att ha gröna naglar. Tanken på hur de mittemot på tunnelbanan tänkte när de såg mina gröna naglar. Tanken på att sticka ut, och därmed bli klassad som någon bland mina vänner.

Nu kanske jag har ställt mig för mycket på tvären, fast ändå kan jag gå ut i mina vinröda kängor och en förstor jeansjacka. Men det jag vill är ju att vara mig själv, och jag tror nog att det är en sån jag är. En som inte riktigt är som alla andra, men ändå inte helt som alla de som stävar emot det normala. Jag är jag. Är det inte det som alla strävar efter? Man vill bara kanske lite för mycket att det där jaget ska passa in i rätt kategori.

Mellan textraderna bland bloggarnas nostalgi blev jag inspirerad till ett blogginlägg. Jag skriver här, även fast detta inte kan räknas till katergorin blogg på riktigt, eftersom att en av bloggens definitioner är att andra läser det man vräker ur sig i textrad efter textrad. Och denna blogg är det ingen annan än jag som får läsa. Jag vill inte ha oförstående kommentarer om ingenting eller ångest för att ingen kommenterar när jag har vräkt ur mig ett ytligt inlägg med djup underförståelse. Kanske för att jag är urusel på gömda budskap och text mellan raderna. Jag beskriver hellre mitt liv med en opersonlig artikel som skulle kunna säljas till Expressen på två röda, objektivt skrivet med en ytlig underförstådd viktig mening och en humoristisk ton. Det är så man förstår mig bäst. Svart på vitt, med lite humor på det.

Människor är så förbannat svåra att förstå sig på, jag svär tyst för att jag inte kan klara mig utan dem. Jag skulle vilja fälla tårar och bryta ihop, men jag är för stark för det. Jag bryter inte ihop, jag bryts ner. Det är min strategi. Jag kanske dör lite tidigare, kanske får rynkor innan de andra - men ingen kommer att se mig bryta ihop. Ingen kommer att tro att jag är svag. Fast kanske visar sig sånt där när man har, eller har haft, ett förhållande. Då man blottat sina känslor för omvärlden och inte minst för den andra personen i förhållandet. Jag skulle så gärna ha någon som jag kunde vräka ur mig till istället för en tyst blogg. Saken är den att mina tankar inte är problem och inte tillräckligt hemska att gråta över. Det är inget påtagligt. Jag mår bra, jag mår så jävla bra. Det skulle inte gå att se något dåligt med min tillvaro. Tänk på barnen i Afrika. Jag har ett drömliv och ingenting som helst att klaga på. Egentligen. Jag menar - jag kan inte ens sätta ord på min sorg. Jag vill inte ens kalla det sorg, ledsamhet. Nedstämdhet. Det finns inget ord för en svagt ledsen person. Inga mediciner eller råd. Det behövs inte. Jag skulle behöva någon att vräka ur mig för. Men den enda jag skulle kunna göra det för är ungefär 1000 mil bort, om inte mer. Jag är inte så bra på geografi. Men det är inget att klaga över. Tänk på barnen i Afrika.

Tänk om du älskade mig. Tänk om allt var om i en film. Att man bara visste. Och man visste att du också visste. Alla vet. Ingen tvekar och bara gör. Allt blir romantiskt i slutändan och det är självklart vad som är rätt och fel. Men så är det ju inte. I verkligenheten är allt som i de svenska filmer. Vi är väl allt realister här i Sverige. Allt är lagom och man vet aldrig vad som kommer hända - det vet vi. Vi vet, vi vet, vi vet - men ändå vet vi ingenting. Och det är okej, det är accepterad att vara lagom. Att vara lagom, att vara dålig, att vara den man är - fast ändå inte. Om du tänker efter är det inte så himla okej. Inte på riktigt - för det finns alltid gränser. Gör vad du vill, var vem du vill - men håll dig inom boxen. Jo, visst är boxen här i Sverige rätt stor - men man kan ändå se väggarna ganska tydligt.

Bara för att, för att allt är som det är och för att inget är som det ska och för att allt är normalt och jag är konstig. Så kommer här lite bilder från whi såklart. För gamla tider och nutiden.

Tänk på barnen i Afrika.

"Vi tar det lite lugnt i början av terminen, så att de får en mjukstart lite sådär snällt.. Nejmen oj så fort tiden går! Nu är det visst höstlov om en vecka - då klämmer vi in fyra prov innan dess, det blev visst lite hastigt så jag hinner nog inte skicka ut svaren på frågorna förrän dagen innan provet 20:30. Men det går väl bra det här eller hur?"

Och nej, nej, nej kära lärare på Kristofferskolan - det gör det verkligen inte. För när man inte har förstått fysiken klockan 22:18 dagen innan första provet i fysik b så känns det inte som att livet går så himla bra nej. Men det är klart att ni lärare inte ska trötta ut er allt för mycket, ni måste ju hinna spendera lönen lite också - eller var gör ni egentligen med all er fritid? Inte vet vi, som sitter med era jävla inlämningar och prov på minsta lediga stund. Eller ja - det är det vi förväntas göra, egentligen sitter vi och trycker på uppdatera knappen på facebook i två timmar för att sedan och lägga oss utan att ha åstakommit något alls värdefullt.

Okej, ja - jag är jävligt bitter och detta är så himla dåligt och ointressant. Nu tar vi något annat.

• Sovmorgon
• Fysikprov
• Hämta sadeln hemma
• Fodra
• Rida lektion
• Plugga?

• Skola
• Plugga två timmar efter skolan
• Stan med Diddi
• Hem/fest på Ekerö med Diddi, Erik?

• Stallet
• Lämna in gamla sadeln
• Träffa Katta
• Kväll?

• Plugga matte, tyska?
• Tävla

• Matteprov
• Musikperiod
• Utvecklingssamtal
• Stallet

• Skola
• Plugga

• Ledig halvdag/heldag?
• PLUGGA

• Skola
• Fodra
• Lektion
• Hovslagaren

Nu kör jag järnet på fysikprovet imorgon och hoppas på mirakel. Taggar inför tävlingen på söndag och hoppas på fest på fredag - hässelby eller ekerö, bara det serveras alkohol och sällskap. Ses och hörs.