Vals för satan (din vän pessimisten) - Kent
Att jag ens bryr mig. Ingen läser, jag vet. Men det är skönt att låta fingrarna smattra över tangenterna utan någon moral eller andra hinder ivägen. Så nu är jag här igen, illamående med datorn vilades på revbenen. Jag kanske blir smal nu, har haft lite svårt att äta på senaste tiden. Å andra sidan är det ju tydligen många kalorier i sprit, något måste man ju dra ner på - och kanske är det bara jag, men jag måste nog säga att alkohol har en trevligare effekt. Om man man inte överdoserar, fast det är ju i och för sig inte så trevligt om man gör samma sak med mat heller. Eller något annat för den delen.
.
Igår. Fyfan för igår. Jag är dum. Ung och dum. Egentligen hände inte mycket som är något av betydelse förutom min väg hem. Men annars så hade jag bara mycket tråkigare än vad jag kunde ha haft. HFU och HAFF skulle samlas för en busnatt. Jag anlände lite senare med grillosstanken fast i händer och hår, men ändå - jag anlände och hela gänget mötte mig vid busshållsplatsen. Tomas och Stefan sjunger en egen version av ja må hon leva för en gammal svensklärare medans Kristina blir uppringd av ett gammalt haff och frågar mig och Kim (bara tjejer bjudna ni förstår) om vi vill komma på fest i Nockeby. Jag tänker inte efter, svarar ja och får en cider av Stefan, väntar på bussen - åker i en timme till Nockeby för att komma till festen där 70% av människorna är tjejer (killarna hade lätt kunnat följa med, eller jag skulle lätt ha stannat i Hässelby). Jag stannar i en halvtimme och 3 minuter för länge (de sista tre för att röka en cigg med Kristina på trappan) och blir tvungen att springa med gråten i halsen av rädslan för att missa spårvagnen hem, missa bussen och inte komma hem alls på hela natten, bli tvungen att förklara för mamma att jag helt planlöst drog till en fest där jag inte kände någon och få utegångsförbud tills jag fyller myndig - till spårvagnen - som jag missar. (är nu betydligt närmare gråten) gör det enda jag kan - går längs rälsen till nockeby (från smedslätten) och blir mer förtvivlad varje gång jag kommer till en ny station som inte är varken nockeby torg eller högland. Ringer ett värdelöst samtal till tomas bara för att jag kan och för att det kändes bra att någon visste var jag var. Hinner (efter att ha sprungit sista kilometern) till bussen och typ dör på bussen hem. Mamma tror jag att jag tittade på film hos Tomas hela kvällen. Vilken underbar dotter jag är. Hon kan vara stolt - eller? Jag rökte cigarr för första gången också - smakade inte mycket, men jag gjorde väl fel antar jag.
.
.
Jag bryr mig inte längre.
2011-11-01. 22:50
Kommentarer
Trackback
