Hjärta - Kent
Tänk vad allt kan ändras. Eller snarare - tänk vad jag kan ändras. Alla mina värderingar tar snabba vändningar efter kappan i vinden, eller ska jag säga mina vänners kappor kanske. Det är sällan jag vänder min kappa åt motsatt håll som mina vänner. Inkännande kanske vissa kallar det. Osjälvständig skulle andra säga.
Jag tar upp mina gamla flikar och läser bloggarna som inspirerade mig att klippa av mig håret, handla kläder på second hand och måla naglarna mörkgröna. Det var inte så att gick emot min vilja när jag gjorde det, jag har faktiskt kvar det gröna nagellacket och är inte helt emot att stryka på några lager om andan faller på. Men ändå var det andra tankar som snurrade för något år sedan, några månader sedan. En strävan efter att vara någon, någon som gick emot strömmen - eller kanske med den? Beror på vilken ström man pratar om tror jag. Jag ville skriva djupa blogginlägg och lägga upp bilder från whi, helst ta egna med en polaroidkamera - rita fåglar på handlederna och luta fötterna mot taket. På ett sätt vill jag det fortfarande, men det var skillnad förut - då var det inte bara något jag skulle kunna hitta på en dag bara för att, utan min högsta önskan i tillvaron. Då skulle jag få status bland de vänner jag tyckte hade högst status för tillfället.
Jag tar upp mina gamla flikar och läser bloggarna som inspirerade mig att klippa av mig håret, handla kläder på second hand och måla naglarna mörkgröna. Det var inte så att gick emot min vilja när jag gjorde det, jag har faktiskt kvar det gröna nagellacket och är inte helt emot att stryka på några lager om andan faller på. Men ändå var det andra tankar som snurrade för något år sedan, några månader sedan. En strävan efter att vara någon, någon som gick emot strömmen - eller kanske med den? Beror på vilken ström man pratar om tror jag. Jag ville skriva djupa blogginlägg och lägga upp bilder från whi, helst ta egna med en polaroidkamera - rita fåglar på handlederna och luta fötterna mot taket. På ett sätt vill jag det fortfarande, men det var skillnad förut - då var det inte bara något jag skulle kunna hitta på en dag bara för att, utan min högsta önskan i tillvaron. Då skulle jag få status bland de vänner jag tyckte hade högst status för tillfället.
Men nu så när jag har tänkt efter ett tag, så är det lätt att tappa sig själv där i strävan efter att gå emot alla andra. För egentligen - är vi inte alla ganska mycket som varandra? Vi tycker om i stort sett samma saker, och värderar ungefär allt likadant. Varför ska jag då, bara för att, försöka gilla något annat. För faktiskt var det ju inte så att jag verkligen, verkligen längtade efter att ha just mörkgröna naglar - det som lockade mig var tanken av att ha gröna naglar. Tanken på hur de mittemot på tunnelbanan tänkte när de såg mina gröna naglar. Tanken på att sticka ut, och därmed bli klassad som någon bland mina vänner.
Nu kanske jag har ställt mig för mycket på tvären, fast ändå kan jag gå ut i mina vinröda kängor och en förstor jeansjacka. Men det jag vill är ju att vara mig själv, och jag tror nog att det är en sån jag är. En som inte riktigt är som alla andra, men ändå inte helt som alla de som stävar emot det normala. Jag är jag. Är det inte det som alla strävar efter? Man vill bara kanske lite för mycket att det där jaget ska passa in i rätt kategori.
Mellan textraderna bland bloggarnas nostalgi blev jag inspirerad till ett blogginlägg. Jag skriver här, även fast detta inte kan räknas till katergorin blogg på riktigt, eftersom att en av bloggens definitioner är att andra läser det man vräker ur sig i textrad efter textrad. Och denna blogg är det ingen annan än jag som får läsa. Jag vill inte ha oförstående kommentarer om ingenting eller ångest för att ingen kommenterar när jag har vräkt ur mig ett ytligt inlägg med djup underförståelse. Kanske för att jag är urusel på gömda budskap och text mellan raderna. Jag beskriver hellre mitt liv med en opersonlig artikel som skulle kunna säljas till Expressen på två röda, objektivt skrivet med en ytlig underförstådd viktig mening och en humoristisk ton. Det är så man förstår mig bäst. Svart på vitt, med lite humor på det.
Människor är så förbannat svåra att förstå sig på, jag svär tyst för att jag inte kan klara mig utan dem. Jag skulle vilja fälla tårar och bryta ihop, men jag är för stark för det. Jag bryter inte ihop, jag bryts ner. Det är min strategi. Jag kanske dör lite tidigare, kanske får rynkor innan de andra - men ingen kommer att se mig bryta ihop. Ingen kommer att tro att jag är svag. Fast kanske visar sig sånt där när man har, eller har haft, ett förhållande. Då man blottat sina känslor för omvärlden och inte minst för den andra personen i förhållandet. Jag skulle så gärna ha någon som jag kunde vräka ur mig till istället för en tyst blogg. Saken är den att mina tankar inte är problem och inte tillräckligt hemska att gråta över. Det är inget påtagligt. Jag mår bra, jag mår så jävla bra. Det skulle inte gå att se något dåligt med min tillvaro. Tänk på barnen i Afrika. Jag har ett drömliv och ingenting som helst att klaga på. Egentligen. Jag menar - jag kan inte ens sätta ord på min sorg. Jag vill inte ens kalla det sorg, ledsamhet. Nedstämdhet. Det finns inget ord för en svagt ledsen person. Inga mediciner eller råd. Det behövs inte. Jag skulle behöva någon att vräka ur mig för. Men den enda jag skulle kunna göra det för är ungefär 1000 mil bort, om inte mer. Jag är inte så bra på geografi. Men det är inget att klaga över. Tänk på barnen i Afrika.
Tänk om du älskade mig. Tänk om allt var om i en film. Att man bara visste. Och man visste att du också visste. Alla vet. Ingen tvekar och bara gör. Allt blir romantiskt i slutändan och det är självklart vad som är rätt och fel. Men så är det ju inte. I verkligenheten är allt som i de svenska filmer. Vi är väl allt realister här i Sverige. Allt är lagom och man vet aldrig vad som kommer hända - det vet vi. Vi vet, vi vet, vi vet - men ändå vet vi ingenting. Och det är okej, det är accepterad att vara lagom. Att vara lagom, att vara dålig, att vara den man är - fast ändå inte. Om du tänker efter är det inte så himla okej. Inte på riktigt - för det finns alltid gränser. Gör vad du vill, var vem du vill - men håll dig inom boxen. Jo, visst är boxen här i Sverige rätt stor - men man kan ändå se väggarna ganska tydligt.
Bara för att, för att allt är som det är och för att inget är som det ska och för att allt är normalt och jag är konstig. Så kommer här lite bilder från whi såklart. För gamla tider och nutiden.
Tänk på barnen i Afrika.
Kommentarer
Trackback
